Imorgon så ska jag träffa min sjuksköterska för en medicin uppföljning. Jag gillar verkligen min sjuksköterska, hon gör mig alltid så glad och hon är den första inom vården jag träffat som också varit deprimerad. Det gör en sån skillnad att prata med någon som faktiskt vet vad det är de pratar om och inte bara om teorin. Hon är också världens mest snällaste och empatiska människa jag mött och det känns så skönt att bara få prata med henne. Hon känns mer som min psykolog än min sjuksköterska.

 

Just nu går jag på en medicin jag tar vid behov för ånget och för att jag är för glömsk av mig för att kunna ta en medicin dagligen och dum som en är så tänker jag att jag kanske inte behöver ta min medicin varje dag för jag börjar må bättre. Lite inser jag att det kanske beror på medicinen jag tagit dagligen. Jag gillar dock inte medicinen jag tar vid behov, den gör mig otroligt sömnig och jag vet att det oftast är bieffekten av all ångestdämpande medicin. Det gör dock att jag istället inte tar den när jag borde för att jag tänker "well, it could be much worse and I can probably wait this one out" mest för att kunna undvika att ta medicinen som gör att jag somnar mitt på dagen men också för att jag skulle behöva ta den dagligen. Jag är så otroligt nedstämd just nu. Jag orkar verkligen ingenting, det jag gör är att jag kollar på videos, går upp för att äta och dricka, gå på toa, och ibland sätta mig och spela. Jag har inte jobbat på länge på grund av min sociala ångest, vill verkligen inte jobba just nu och jag har funderat på att säga upp mig men vågar inte riktigt. Jag vet att jag behöver jobba för att jag måste ha något som tar mig ut ur huset. Jag har till och med slutat gå på brädspel för att jag inte orkar vara i ett socialt sammanhang.

 

Jag hatar att vara deprimerad, men det jag hatar ännu mer med att vara deprimerad är att jag måste jobba så otroligt mycket mer för att komma ur det och jag har varken orken eller energin för att jobba mig ur det. Det känns bara som att jag just nu existerar utan att leva, jag bara finns här och känner mig helt värdelös. Det är en väldigt jobbig känsla att ha, samtidigt som jag inte orkar göra något åt det heller. Jag vet inte heller vad jag vill göra åt det hela. Jag önskar det fanns en easy way out men det finns det finns det inte. Jag önskar det fanns något i mitt liv som motiverade mig till 100% att ge mitt allt för att faktiskt vilja ta mig ur detta oavsett vad, men det finns det inte.

 

Det enda som motiverar mig till att fortsätta kämpa och ta mig vidare är att vara en röst för alla som inte har någon eller som blir överröstade. Jag vill kunna vara den representationen människor behöver i vissa situationer. Jag vill kunna vara den människan som finns där för andra. Men som det ser ut just nu så orkar jag inte det, jag orkar inte ens finnas här för mig själv, och som min sjuksköterska och läkare alltid säger "om du tar hand om dig själv, hur ska du orka ta hand om andra?". Så jag försöker och jag kommer fortsätta försöka att finnas där för andra, men nu ska jag främst försöka finnas där för mig själv och låta min egen hälsa vara i fokus.

 

Tanken är att jag imorgon ska prata med min sjuksköterska om att byta tillbaka mot den dagliga medicinen jag gick på innan för jag tror den fungerade för mig, jag ska försöka se om jag kan få en utredning till att kolla om jag är autistisk då det skulle underlätta att veta om jag verkligen är det eller om de autistiska drag jag har är en symtom av min depression, och jag ska försöka ta upp att jag vill ha en psykolog kontakt trots att jag är väldigt skeptisk inför det hela pga negativa erfarenheter sen innan. Tänker också för att motivera mig själv till att faktiskt göra mina eventuella läxor jag kan få av en psykologbehandling genom att jag ska skriva om det här på bloggen eller kanske till och med vlogga om det. Jag vet inte riktigt, vet bara att jag behöver något som tar mig igenom de uppgifterna jag måste göra för att få något resultat av vilken behandling som fungerar för mig. För jag är så dålig på att utföra de uppgifter en får eftersom jag redan från början bestämt mig för att det inte kommer att fungera, så förhoppningsvis kan det hjälpa att motivera mig om jag skriver om mina upplevelser kring uppgiften.

 

Vi får väl se hur mycket av detta jag kommer lyckas att få fram eftersom jag oftast också är väldigt dålig på att informera mina egna tankar kring mötena med både min sjuksköterska och läkare. Wish me luck!